Pinglish

Jag har väntat och väntat.
För ett par veckor sen hände det. Det var väntat.
En viss rädsla har funnits inne i mig i många månader.
En rädsla som jag ej kan förklara eller förstå.
Varför denna rädsla?
Varför denna konstiga känslan?
Hatet?

Men du når mig inte.
Jag vill inte att du ska nå mig.
Förstå det.
Det är för sent.
Du hade din chans, dina chanser till och med.
Men du tog dem inte.
Du gjorde det lätt för dig.
Du gick din väg.
Lämnade allt för att sedan inse att det var fel.
Men det är för sent.

Låt mig bara va.
Jag klarar mig ändå.
Vill inte veta av dig.
Har klarat mig hittills.
Förstå det. Det är för sent.
Gör som du gjorde en gång.
Gå din väg.
Det är väl smidigast så?

Försök inte smyga dig på.
Jag blir rasande.
Du känner mig inte.
Du vet endast vem jag är.
Men det är väl knappt.

Jag klarar mig utan dina lögner,
dina försök,
dina dåliga förklaringar.
Det är för sent..

Jag är 21 år nu.
Jag lever mitt liv.
Ännu en gång.
Du känner mig inte.
Du vet endast vem jag är.
 Det är för sent...







Detta handlar inte om mitt ex, någon vän, något ragg eller nåt annat dumt. Vad det handlar om vet bara jag. Å den som är smart nog att lista ut. Men fråga inte! Det är mitt liv.. Jag tänker inte berätta...