Operation..
Här kommer ett litet inlägg till er som undrat vad som hänt mig..
Det hela började i augusti när jag och Åsa var uppe i Dalarna på träningsläger. Då kände jag obehag och tyckte mig ha lite ont upp i magen. Första tanken och känslan var urinvägsinfektion. Så jag drack citronvatten och massa annat som är bra att dricka om man har urinvägsinfektion. Men det blev inte bättre.
Efter att ha gått med detta ett tag sökte jag hjälp hos vårdcentralen och de skrev ut pencillin för uvi och jag började knapra piller. Efter att ha ätit hela dosen så var det ingen skillnad.
Jag besökte vårdcentralen igen och förklarade att det inte blivit ett dugg bättre. Snarare värre..
Jag lämnade urinprov igen och de bestämde sig för att skicka det på odling för att kunna ge mig rätt pencillin denna gång. Men odlingen tydde inte på någon urinvägsinfektion. Däremot hade de en tanke på klamydia!? Jag höll nog på att få en hjärtinfarkt och trilla av stolen när hon sa det och jag frågade om hon verkligen menade allvar och vad hon grundade det på.
Det hade hon ingen förklaring på. Med tanke på att urinprovet inte tydde på några tecken på klamydia heller. Men hon tyckte det var värt å göra ett test. Jag tackade för mig och förklarade att jag nog hade hamnat på fel ställe för att få hjälp..
Sökte hjälp på nytt håll och efter många resor in och ut på akut och specialismottagningar så stod det klart att jag skulle in på operation då det fanns höga misstankar om en kronisk sjukdom.
Så där var jag igår. På Västervik Sjukhus för att genomgå denna operation och förhoppningsvis få en diagnos.
Jag var först in klockan 8.30, och 9.30 låg jag på operationsbordet.
11.15 var jag klar och vaknade upp strax därefter helt borta och mumlandes om snoozing, Henke, jobb och en arg chef. Ja konstigt kan det bli när man är lite yrvaken som han sa!
Hade fruktansvärt ont när jag vaknade och blev snabbt itryckt massa morfin. 10 min senare vaknade jag till igen och värken hade inte släppt nåt. Så mer morfin sen minns jag inte så mycket faktiskt.
Vaknade till och från men var mer borta än medvetande.
Dom hjälpte mig upp för att jag skulle kunna kissa ett par gånger. Men inte en dropp kom. Toaletten snurrade dock värre än virvelvinden.
Minns att läkaren som opererat mig kom in och pratade med mig men jag har inte ett minne av vad hon sa. Jag försvann ganska fort och sov ännu ett bra tag innan jag gjorde ett försök att kissa igen. Men inte en dropp!
Magen var nu jättesvullen så de fick tappa mig på inte mindre än 6 dl. Sen blev jag flyttad till en annan avdelning där jag somnade ganska fort igen.
På kvällen kunde jag fortfarande inte kissa själv och de beslutade att jag inte fick åka hem då jag dels var väldigt virrig och som sagt inte kunde kissa.
Så ännu en tappning blev av och jag flyttades över till en bekvämare säng som jag kunde tillbringa natten i.
Svärmor Annette som hittills hade varit så snäll och varit med mig hela dagen hade nu lämnat sjukhuset.
Det är fruktansvärt vad man känner sig utelämnad på sjukhus. De kommer in stup i kvarten och drar slangar och sticker hej vilt. Man har ingen talan för fem öre.
Så där låg jag och hade ont som fan å stortjöt som en barnunge! Så fjantig man är egentligen. Men samidigt inte så konstigt när man har ont, är ensammen och dessutom fått besked om att man har en sjukdom som är kronisk. Usch och fy.
Blev väckt med jämna mellanrum hela natten och de fick tappa mig på urin totalt 4 gånger.
Men idag på morgonen när jag vaknade lyckades jag få ur mig ett par droppar! Tänka sig att man kan bli så glad av att kissa ett par droppar!
Efter nån timme kunde jag få ur mig ett par droppar till. Och sen lyckades jag ta mig upp på egna ben och gå ut i matsaen för att ta en macka. Där satt några par och mumsade frukost med sina nyfödda småttingar bredvid sig. Så lyckliga!
Jag tuggade i mig min macka i min ensamhet och tystnad och gick sedan därifrån. Det var vad jag orkade. Sen fick jag lägga mig igen.
Efter någon timme kom snälla Ellen och hämtade mig då jag fått besked om att jag fick åka hem. Vilken lycka! Det var precis att jag kunde hålla emot tårarna när hon tog emot mig med en kram.
Sen blev det en ganska tung resa hem. Tog mig knappt i och ur bilen och varenda gupp i vägen kändes ajaj. Men det var bara att stå ut.
Stannade på jobbet envända för att få med oss lite fika hem. När jag kom dit å möttes av mina underbara jobbarkompisar och chefer så gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Hade så jäkla ont med så inte så konstigt kanske..
Men nu är jag hemma iaf och Henke tog ledigt från jobbet och kom hem så han kan hjälpa mig om jag behöver hjälp och även ta hand om hundarna.
Så det känns skönt att ha honom hemma iaf.
Jag har legat i soffan i samma läge sen jag kom hem. Var uppe för nån timme sen och fick i mig lite mat. Sen orkade jag inte vara uppe mer utan soffläge igen.
Hoppas jag ska kunna sova lite inatt trots att jag har så jäkla ont bara jag andas. Men det är bara att härda ut. Förhoppningsvis blir det ju bättre.
Så nu hoppas vi att dessa piller jag har fått ska hjälpa mig att må bättre. Sjukdomen kommer jag aldrig bli av med, men vi hoppas att vi ska kunna lindra symptomen iaf.
Ska äntligen 5 månaders lidande vara slut? Dessa enorma buksmärtor..
Endometrios, önskar inte ens min värsta fiende detta.
Och tusen tack till alla ni underbara människor runtom mig. Ni betyder så enormt mycket! Så många som visar omtanke och ställer upp på ett eller annat sätt. Stort tack till er <3
