Mörkrädd!
Funderat en hel del idag.. Eller rättare sagt en massa! Började funderingarna igår redan..
Slutade med att jag fick panik.. jag är rädd! Mörkrädd! Ordentligt mörkrädd!
Fick en funderare igår.. Det är verkligen inte så här det ska vara. Man ska inte känna så här. Det är så fel! Man kan inte göra så här... Man mår inte bra.. Ïngen av oss mår bra!
Varför finner man sig i det då? Jaa.. Det är frågan! Känslorna är för starka.. Man vet vad man har.. Samtidigt som man vet vad man verkligen inte har. Man kan heller inte köpa en människa.. Tänk på det!
Kom av en slump in på någons blogg... Läste ett par inlägg och fick tårar i ögonen! Precis så som det stod där..Det är ju så det ska va! Det är den känslan jag vill ha! Vill veta om jag har en trygg person bakom mig som ställer upp för mig och det ja gör, och framför allt tycker om mig för den JAG är. Eller om jag bara har en.. ja jag finner inte ord! En som inte bryr sig ett skit om vad som händer.. Näe fy! DET gör mig mörkrädd.. Men det är bara en del av det hela!
Var eviga minut som jag är ensammen tänker jag.. Tänker massa på oss, på Dig och lite på mig.. Man har bara ett liv, och det ska man ta vara på.. Helst innan det är försent.
Ibland skulle jag vilja be om förlåtelse! Nästan säga förlåt för att jag älskar just Dig! Men så ska det väl ändå inte va??
Du är ju den som ska göra mig lycklig, den som ska få fram mitt leende, den som ska få mig att känna mig älskad av dig! Men känns det så? Näe.. Jag vågar knappt le mot dig ibland. Rädd för att få höra varför i h*****e jag ler.. Rädd för att förstöra stämningen med fel mening eller blick.. För det är verkligen så! En blick fel å du kan gå i taket..
Näe detta går inte.. Ja går in på djupet och blir sårad när jag tänker på allt. Tänker på allt vi inte gör.. Ja skulle uppskatta så lite! Bara å sitta tillsammans med bara just Dig och se en film skulle vara guld värt! Men vi gör aldrig det. Vi går aldrig nån promenad. Vi åker ingenstans bara vi två. Jag får vara glad om vi äter tillsammans! Å det spelar ingen roll vad jag säger eller vill.. Det jag försöker få med dig på är inte intressant. Antingen säger du att det är trams! Eller också skriker du bara rakt ut! Varje gång jag ber om att få göra något med dig, och du skriker rakt ut, sjunker jag. Tänk så når jag botten snart? Jag vet inte hur långt ner den finns..
Hälften av mina vänner undrar vad jag gör. Hur jag står ut. Hur jag egentligen mår..
Jag säger att det är lugnt, och att jag mår bra. Allt för att slippa prata om det.. Allt för att hålla tårarna borta. Vill inte visa att jag börjar tappa allt.. Gnistan som en gång fanns där, finns nog inte kvar. Å om den finns kvar, så är den pytteliten och långt ner.
Igår fick jag höra att jag inte utstrålade samma energi som jag brukar göra.. Jag skyllde på att jag var sjuk, inte mådde bra för den skull.. Vet inte om sanningen lyste igenom.. Tror inte det. Hoppas iaf inte det!
Men men.. Vad som sker får tiden utvisa. Du ska få lite tid till. Men sen måste jag nog inse vad som är det bästa för oss båda...
