Pinglish

Nu känns det som att det börjar finnas hopp om livet!

 

Idag lyckades jag ta på mig strumporna helt själv. Det har jag inte kunnat sen i tisdags då det har gjort alldeles för ont för att böja sig i det läget.

Jag har även sovit underbart skönt ännu en hel natt. Men inte så konstigt när man har världens finaste människa bredvid sig <3

 

Jag fortsätter knapra mina piller som är några storlekar för stora för att jag egentligen ska kunna svälja dem och som gör mig ganska yr och illamående. Men de gör ju förhoppningsvis mig frisk från min uvi så det är bara att bita ihop.

 

Jag var igår på besök i stallet i ca 10 min för att besöka mina älskade pållar som jag inte sett sen i måndags! Henke var snäll och körde mig dit. För köra bil är inte å tänka på än, jag tar mig knappt in i en bil!

Både Cosmos och Cloud var glada över att se mig. Å jag var superglad över att äntligen få träffa dem! Många morötter blev det sen var jag helt slut. Då blev jag yr och konstig så det var bara att åka hem.

 

Saknar jobbet massor med! Hade mycket hellre varit där än att ligga här hemma och må dåligt.

Kanske iofs är tur att jag inte varit där nu. De hade nog knappt kännt igen mig med tanke på att jag ser allmänt sliten och blek ut. När jag stirrar in i spegeln kan jag inte riktigt säga vem den där tjejen är som tittar tillbaka på mig. Känner inte riktigt igen henne faktiskt..

Men på måndag planerar jag att jobba. Kanske inte kan göra så tunga lyft och så men kassan och de andra borde jag kunna fixa. För nu vill jag ha vardag igen!!

 

Idag består dagen av precis samma saker som den gjort senaste veckan, vila! Tar mig en liten promenad utanför ibland för att få lite frisk luft. Annars är det inte mycket som händer.

Henke får fortsätta att ta hundarna på promenader. Det är jag nog inte riktigt redo för. Man vet ju aldrig om de drar till om jag möter någon. Så det känns riskabelt.

 

Har en oerhört snäll syster och mamma med som tagit hand om stallet och pållarna nu hela veckan. Det är verkligen guld värt för jag hade aldrig kunnat mocka och fixa allt runt hästarna när jag varit i detta tillstånd. Så tusen tack till er <3

 

Jag hoppas att jag aldrig mer behöver göra någon operation. Inte i magen iaf! För fy vad ofta man använder magen och dess muskler. Ja till och med i sådana situationer som man inte hade en aning om. Urk!